Hannanas (Växjö)

Profile picture

23 år

Tja i ordets båda bemärkelser. Tja - Hej och Tja - Öh…Jag är väll mest. Bara. Rätt bra på och bara vara. Om jag vore ett typsnitt så vore jag times new roman storlek 12, och vore jag ett te så vore jag earl gray. Eller folköl. Jag är inget annat än folköl. Norrlands. För den vackra grafiken och för att jag verkligen vill dit. Och vandra. Men det verkar ligga långt bort, längre än kina typ. Men someday. Jag måste se norrsken! Och riktiga ur-svenskar. Comis sans-svenskar fast tvärt om och.. Jag dricker norrlands just nu. No shit!

Intressen

Teckna, teckna, teckna, fast egentligen inte, jag bara älskar resultaten, titta på människor och bättra på min porträtt-bank, vara arg och vara glad, känna känslor och inte blocka, ogilla och gilla, bära mig smidigt åt eller uppföra mig illa. Fast nu rimmar jag nog mer än vad jag far med sanningar. Skriva och...Leva (Om det uttalas "liva" för att inte bryta min rapp-flow;) ) Så, skriva och liva OCH leva såklart. Och så människor och möten och kröken. Och eller...

Jag gillar

JAHA! Det var kanske här jag skulle skriva? "Mina intressen" blev ju onekligen till "Jag gillar" omedvetet. Ok, jag gillar skitmycket och stenhårt. Massvis av saker, små och stora. Mest små, mycket vardag och mycket halvskeva fummliga beteénden hos folk. Det männskliga. Och så gillar jag när folk brinner. För vad som helst, bara det är fire. Då rycks jag med och det är gött. Jag gillar att folk håller upp dörren för varann på offentliga toaletter som kräver nödiga på femkronor och jag gillar när folk möter ens blick på riktigt. Och öl då, det är nog det jag gillar mest här i världen. Nä. Men möten och ensamhet och min familj (Det har jag till och med tatuerat in i ett svagt men starkt ögonblick) och mina fina nära. Och naturen och djuren och. Och att det finns så mycket mer och gilla som jag bara inte hunnit snubbla över än! Hopp och skratt och gråt. Och folkis.

Jag ogillar

Inte mycket. Vissa dagar allt såklart men i regel, nä. Jag tycker inte synd om mig själv men har jävligt svårt för människor som gör det. som klagar och är sura, trötta och mjäkiga, sårade och slagna av det vardagliga livet. Waste of life tänker jag då. I Sverige liksom, basbehoven är ju i regel mättade. Gör nått åt skiten då! Tycker jag. Så sura, krävande människor, OCH folk som inte lyssnar och bara pratar på själva har jag ingenting till övers för. Hepp;)

Motto

Man kan dö. Det är inte ett dugg deppigt, det fungerar snarare som en punkt till en svinroligt skämt. För man måste göra det roligt, livet, just därför, att punkten kommer och man vet inte när. Så ibland tänker jag på kappsnubben AKA döden i ett livgivande syfte, nästan varje dag, det hjälper mig att prioritera, att falla för frestelser och att göra gott. Det och Earl, som i "my name is...", för jag tror inte på någon gud eller religion, men karma kicks back! Så litegrann då och då välter jag upp fallna cyklar till sina stöd eller laddar tuggomiautomaterna med enkronor. På fredagar femkronor. Och shit brake my heart, jag håller alltid tummarna för att kidsen inte ska vara för små när de upptäcker slantarna och sätta det hårda tuggomit i halsen när päronen inte tittar, det blir ingen fin karma den dagen!